Hej på er!

Hoppas allt är väl med er.

Tänkte att ytterligare en uppdatering kunde vara på sin plats – jag lever fortfarande, uppenbarligen!

Är i Queenstown just nu, men imorgon åker jag till Glenorchy som ligger 45 minuter härifrån och runt sjön. Det skall visst vara väldigt vackert där och har till och med ett ställe som heter Paradise – och det låter ju ganska bra! Några scener till Sagan om Ringen spelades in i det området. Dessutom är det ytterligare ett väldigt litet ställe – inte ens stort nog för att ha en egen affär, och just nu låter det väldigt bra  i mina öron. Trodde att jag skulle tycka det var kul att komma till Qtown – tyckte ju att det var ett riktigt schysst ställe sist jag var här, men den här gången har jag inte riktigt fått någon känsla för det – kanske pga de senaste dagarnas händelser...

Hur som helst skrev jag väl senast från jordbävningsdagen.

(OBS! Jag har skrivit av mig ganska bra i texten nedan så ni som inte vill läsa om förstörelsen kanske skall skippa det här inlägget helt och hållet)

Kan berätta att den natten sov man inte många timmar – fast jag tror att jag måste ha slumrat till någon timma iaf. Fast mest låg man vaken – helt paranoid – och tänkte ”jordbävning!” – vi hade några vidriga efterskalv men mest var det nog tanten i sängen ovanför som rörde på sig – men sådant kan man ju inte skilja på när man sover med öronproppar. Så på morgonen var man ju lagom seg.

Vi gjorde inte så mycket – fast jag träffade en massa trevliga människor där på Chez La Mer – Mariann från Belgien, Marco från Oklahoma, Gloria från Hong Kong och Camiel från Holland. Så vi höll ihop rätt bra och spenderade mest tiden med att tjöta. Jag gick också och fick min vaccination (kan inte fatta att jag hade sådan tur att de hade ett sjukhus som gjorde sådant i Akaroa – en liten by på 1000 människor!) dessutom till ett mycket lägre pris än i stan. Nu fick jag ju iofs inte en andra dos Twinrix utan något annat mot Hepatit B som var ett billigare vaccin men hela den där serviceavgiften som jag hade fått betala annars – slapp jag helt! Så jag sparade typ 100 dollar vilket ju är rätt awesome!

På torsdagen sedan bestämde jag och Mariann att vi skulle åka in till Christchurch – problemet med Akaroa är ju att för att ta sig vidare till något annat ställe så måste man åka via CC. Och eftersom det kändes som om det enda man gjorde i Akaroa var att vänta – och det kändes som om man ville komma så långt från CC som möjligt så tog vi det beslutet. Vi var inte överdrivet förtjusta i tanken men vi åkte ju iaf ihop vilket kändes bra – jag kände nämligen också att jag inte ville behöva åka dit och spendera natten själv. Kändes bra att ha någon att prata med. Så på dagen såg vi till att ha duschat (de hade nämligen inget vatten när vi bokade = inga duschar, toaletter eller vatten till matlagning osv), vi köpte mat i affären (det om något kändes skumt – att behöva köpa mat Innan man åker in till en storstad) osv.

På eftermiddagen hoppade vi så på bussen.

När vi började upptäcka uppenbara skador från jordbävningen kollade vi på klockan och såg att vi fortfarande hade en halvtimma kvar till stan! Då kollade vi bara på varandra med samförståelse ”vad faan har vi gett oss in i”. Ju närmare vi kom desto mer förstörelse såg vi och jag tror att jag gick igenom hela mitt register av nervösa tics...

Något vi såg mycket av var liquifaction (jag har inte en aning om vad det heter på svenska). Vilket innebär att på något märkligt sätt så flyter flytande sand upp ur marken vilket ser jäkligt märkligt ut. Man såg det mycket i trädgårdar och parker men också på vägarna där det ibland hade dykt upp  ur avloppsbrunnar osv – ibland som en enda stor sörja men ibland mer som stora jordhögar. Tänk Jurassic Park och Triceratopsbajshögen ungefär – inte riktigt så illa oftast men ibland inte långt ifrån.

Vi såg också massa sprickor i vägar (såg ett ställe där det gått från vägen upp i en stenmur vilket såg skumt ut), raserade hus, murar osv. Och sedan kom vi in i stan... Huvudcentret hade ju blivit avspärrat men man kunde fortfarande se rök där innifrån, avsaknaden av vissa höga byggnader, och vägarna som var helt täckta av lera och sand. Vi körde ju inte i centrum men förstörelsen var lika illa för det. Det var jobbigt att se alla bygnnader som hade jämnats med marken eller som hängde på trekvart – affärer och hem. Vägen hade djupa sprickor och på vissa ställen kändes det som om man plötsligt hamnat på en landsortsväg som aldrig skötts om mitt i ingenstans. På ställen var det fortfarande vattenläckor och bilar som sjunkit ned i vägen nedsänkta i vatten och lera. Och överallt – raserade hus och mer raserade hus med tegelstenar spridda över bilar och ut på vägar. Och överallt var armen och dirigerade trafik och spärrade av vägar osv. Det var förjävligt helt enkelt.

Vi blev avsläppta nära vårat hostell – precis vid ett raserat apotek, vilket kändes lite olustigt. Vet inte om det kändes så mycket bättre när man kom in i hostellet dock. Men på den ljusa sidan fick vi reda på att de fått vatten – det var inte drinkbart men vi kunde iaf använda toaletten.

Det första vi bestämde oss för att göra var att gå ut och ta en promenad. Vi undvek alla höga och semiraserade byggnader och kom snart till Hagley Park som låg väldigt nära hostellet. Och där kändes läget något bättre så jag är väldigt glad över att vi gick dit och inte satt ihopkurade inne i hostellet den tiden istället. Vi förundrades lite över all liquification och kändes oss bara allmänt glada över alla träd och avsaknaden av byggnader. Jag tror vi lyckades spendera två timmar där.

När vi kom tillbaka till hostellet så åt vi lite mackor – och undrade återigen vad faan vi gjorde där när ett efterskalv fick bordet att skaka. Sedan bestämde vi oss för att titta på film – Zombieland som Mariann inte sett (vet inte om det var opassande eller inte men zombies är ju lite annorlunda mot jordbävningar), vi fick ytterligare en hjärtattack vid ett andra efterskalv – men det var ingen egentlig fara, man blev bara lite smått paranoid så fort någonting började skaka.

Sedan gick vi och lade oss och jag kan säga som så att jag sov inte en endaste minut på hela natten. Det var några efterskalv och dessutom rörde sig killen i sängen under mig väldigt mycket vilket inte gjorde saken bättre. Det är inte lätt att sova när man bara ligger och tänker på att man kan komma att krossas under ett raserande tak...

Så bussresan nästa dag var väldigt lång kan vi säga. Den var åtta timmar och jag försökte njuta av en del av landskapet men jag var så trött att jag hade ont i ögonen så jag försökte blunda litegrann också. Det kändes bra att lämna Christchurch men faktiskt inte så bra som jag hade trott att komma till Qtown.

Hostellet jag bokat låg uppför en jävulusiskt brant backe och när jag checkade in vid fem på eftermiddagen låg folk fortfarande och sov i mitt rum – och då kändes det verkligen som om jag kommit till fel ställe. Dessutom satt någon och kollade på nyheterna när jag skulle laga mat som ju självfallet handlade om jordbävningen. Och de spelade upp en ljudupptagning från en av byggnaderna som rasat – ljudet av folk som skrek i panik och ljudet av saker som rasar ned var inte något jag ville lyssna till. Så igår vara bara en allmänt jävligt jobbig dag, tja de senaste dagarna i allmänhet antar jag.

Efter en hyffsad natts sömn känns saker något bättre men jag har ju inte direkt haft det så trevligt som jag trodde att jag skulle. Har suttit i parken ett antal timmar (vädret har varit super om än med en något kylig vind) och tittat på ankorna i dammen och skrivit lite. Måste ändå saga att det finns inget så upplyftande som att titta på små ankungar som dyker efter mat – får ni chansen borde ni ta ett ögonblick att titta på det. Man kan inte låta bli att le när de simmar omkring som galningar med sina stora fötter och sedan plötlsigt ploppar upp till ytan som en kork!

Anyways – jag har väl skrivit mer än tillräckligt nu.

Hoppas ni har det bra. Jag skall försöka njuta av mina sista dagar här så gott det går. Förhoppningsvis känns det bättre när jag kommer undan från alla partyfixerade människor.

Kram på er!